GRÅTER...

Jag gråter.
Och det är fan så skönt att gråta ibland asså, vet inte vad det är som gör att det är så skönt eftersom betydelsen att gråta eller bemärkelsen av det anses ju vara lite patetiskt och lite svagt. Jag förstår inte riktigt varför jag gråter just nu eftersom jag känner mig väldigt lycklig. Jag är nykär, bor i London och har hela mitt liv framför mig – och kan inte vänta på allt som kommer att hända och allt jag vill åstadkomma. Jag ser framemot att bli äldre och visare på något konstigt sätt men ändå så kom jag fram till att jag har dödsångest. Jag vill inte dö. Jag vill leva, jag vill göra så otroligt mycket av mitt liv så jag nästan blir frustrerad och vet inte vart jag ska börja. Kan någon förklara min känsla för mig och säga att den är normal för just nu känner jag mig inte särskilt normal. Jag gråter – och det är skönt. Säger bara låt folket gråta mer.

Läste en artikel om Alex Schulman av Sigge Eklund ur det senaste numret av tidningen BON och jag har fått en nyfunnen respekt för Alex Schulman. Porträttet av Alex var det bästa jag läst på länge – hoppas att de som kommer att läsa den kommer få samma slags känslor jag fick i kroppen av att läsa den. Det var mycket starka ord och känslor. Sigge han som skrev den fick verkligen Alex att öppna upp sig. Min syn på Alex innan har varit väx upp och sluta tracka ner på andra. Men nu istället ska jag faktiskt ta mig lite tid ibland och läsa hans blogg, det ända jag är rädd för då är att jag ska tappa min nyfunna respekt för han och tycka han är en jubelidiot som jag tyckt innan. Ack nej det vill jag inte tycka om han eller någon annan person i mitt liv. Så hur ska jag lyckas att göra detta?
Jo helt enkelt ska jag bara inte se till att jag någonsin kommer att tycka det om han eller någon annan person på denna planet och konstiga värld vi lever i.
Gud vad jag önskar att jag kunde skriva på ett lika bra sätt som han Sigge – han skrev artikeln på ett sätt jag tyckte var så otroligt skönt och enkelt.
Den här artikeln har jag nu rivit ut och tänker spara. Så det så.

Men tillbaka till min dödsångest – den handlar inte bara om mig utan om personer runt omkring mig, jag vill inte att någon ska dö – INGEN.
Men för eller senare kommer vi alla att dö. Man hör, ser och läser om att personer dör varje dag och ändå så är vi lite tillbaka dragna när det kommer till döden. Det är inget man pratar högt om utan det bara är så. Tänker på hur man ska göra världen vi lever i bättre. Varför kan det inte vara lättare? Kan inte alla få ha det bra? Känns lite naivt och tänka så här för det går inte.
Man måste ha det dåligt för att kunna ha det bra.

Kram
Sätter också in lite bilder från min härliga helg – en riktigt rolig helg var det! :=)